lunan höjer sitt bäcken i oupphörligt motdis

ser du frukten

hur den tangerar lövverket under naken sömn

och hur skimringar trotsar mörkret och ger bladen lyster i natten

under bråkdelen av en sekund singlar himlen slant med hagelkornen

kastvindarna spelar i takvåningen

skyler drabantens ände och vidgar dess mun

efter att handflatans kraft träffat bordet

ligger larmet som en sjudande kittel i svavelkökets centrum 

hans nävar gör en kupp intill det inträffade  

brottsjöar som häver sig, störtskyar som flyr

tätt intill bålen 

gestalterna avtecknas mot slitna tapeter

veckor senare i tabernaklets tvärhus

intill ljusstaken där adepterna munhuggs

          tar vi farväl

nätt och jämnt längre medvetna

om hur fönsterglasen kämpade

         mot höststormarna utanför

gryningssingel

strödd över blottade tår

efter en simtur i Torskabotten 

morgongåvan

oskuldsfullt gömd i din slutna hand

I en annan del av staden

färdas människor till fots mot målen

Månvarv senare konfronterar hösten vår hängivenhet

och plommonträdets grenar snärjer sig in

i din lugg

Mannen,

trött efter kvällens lek,

somnar i gräset med handen intrasslad i hennes upplösta hårslingor;

jag vet att symbiosen finns där,

ängarna och bergen har redan betraktat dem,

rodnande vid minnet

I solröken om höstarna blir kontrasterna färre

och båda sluter sig tätare samman

du är en stannfågel

och tofsmesens vita krage liknar din

men också här träder töcknet som skyar

      ur alla öppningar

© Birgitta Wäppling, 10 september 2010