Patrik!

Jag kliver fram till din sorgens bädd, jag är klädd i svart och ja är jävligt, jävligt rädd.

Mitt hjärta håller ja i handen, hjärtat gråter och de känns som ja håller på att dö, att sluta andas, alla känslor blandas.

Här står jag, vi och ni, här vid livets tröskel, här för att ta farväl, säga sov gott, ett sista farväl till dig min vän och band som alltid bestått!

Jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv!
Ja varför gjorde du inte det, då hade du kanske tagit ett större kliv.

Givit dig själv den kärlek som du alltid har varit så värd, i stället lät du dig själv ta ditt liv med drogens och sorgens svärd.

Du lät dig bli förgiftad av osäkerhet, ett rus som varar kort, osynligheten där du kunde gömma ditt riktiga jag, var de egentligen ditt egna sanna drag?

Frågan som jag bär, är . . . din sista minut i livet, undran över din ensamhet, din rädsla, jag vet vart du dog, vart du somna in, ja vet att du inte var ensam, men jag vet också att du hade så mycket mera i ditt liv att ge, och mera än du någonsin någon vill be.

Hur mycket ja gråter så kan ja aldrig få dig tillbaka till livet, de var liksom redan i stjärnorna från födseln skrivet.

Jag är naken i mina ord när jag skriver, smärtan smeker, tröstlösheten i mitt hjärta river.

Vem håller min hand i natt, jag känner mig lite yr och otroligt matt.

Ditt telefon nummer finns kvar i min telefon, du lilla vän, så stor men så himla liten, hur fan kunde du fastna i skiten?

Ditt hjärta så stort i ren och skär guld, varför var du så liten och hade sån stor skuld?

På axeln där satt ditt samvete och all gråt, jag hade önskat du valt att segla på ett annat hav och annan båt.

Skummet styrde din väg, varför valde du inte en annan längre omväg?

Hur kan livet ge oss så olika biljetter, till olika hållplatser och slutstationer.
Livet är en lång resa med olika innehåll av lärdom, varför skrev du på din allt för tidiga dödsdom?

Jag saknar dig i dag, jag saknar dig i natt, jag saknar dig i morgon, jag saknar dig varje minut, jag känner att mitt hjärta slår dubbel knut.

Du orkade inte bryta dig loss i från drogens värld, du lämnade oss alla, i början på din oupptäckta färd.

Jag gråter tårar i all oändlighet, hur ska jag gå vidare, hur ska ja sluta gråta, de är för mig en stor trasig gåta.

Jag tittar upp mot den klara skyn, ser dig andas din frihet, varför svalde du dina ord, ditt jag? de blev ju ditt sista slag.

Jag minns dig med värme och glädje så klart, vi möts där våra vägar delar sig snart.

Att göra dig rättvis är min mening i ord, vi tog farväl och begravde dig i frihetens jord.

Saknar dig i från hjärtat med tårar, dina ord blev mitt slag och bleka bårar.

Alltid jag ska minnas dig Patrik, alltid ska du finnas med mig, i dag, i morgon, i över morgon, dagen efter det, och för alltid, jag giver dig min stjärnas strid med all respekt och all helig frid.


Sov gott min vän . . .