Jag skriver sista dikten, sista brevet, sista sms:et till dig, men för varje ord, för varje stavelse och mellanslag växer det fram mer saker att säga, fler ord att beskriva allt med och du blir till slut en bok, en svit och all poesi jag odlat av jordens mylla och livets mysterium. Jag river dem, jag raderar dem. Andas.

Jag vill höra din röst. Höra dig säga att det har gått över. Att du slutat vara rädd. Att du är redo. Att du vill. Men jag ringer dig aldrig. Jag kan inte. Jag vågar inte. Jag ska inte. Men jag vill.

Dåså. Säger du.
Jag tar emot det som en smash, kastar mig mot marken och inser:

Schack matt!
Finito.
The end.

Sväljer gråten, torkar tårarna och snoret i mitt ansikte med ovansidan av ärmen på klänningen du aldrig sett mig i. Svarar: okej. Ta hand om dig.
Tar bilen. Kör fort. Alla fönster neddragna. Vinden i mitt hår sliter och drar som bara vårens styrka kan göra. Craig David sjunger Rendesvous på repeat.
Stranden. Några av alla mina träd har fallit under vintern. Men stammarna och rötterna består. Avståndet mellan mig och himlen är oändligt. Det känns lika långt till dig. Jag känner mig lika naken och sårbar som björkarna innan löven knoppas.
Kastar en sten. Kastar några till och ser ringarna på vattnet. En, två, tre. Hulkar.
Två svanar landar i viken. Simmar åt mitt håll.
För alltid är inte mitt att förhålla mig till. Tar en sten till. Dåså. Åker hem.
Torkar bort allt smink. Ringer en vän. Hör hennes röst. Säger. Det är slut nu. Kom, säger hon. Drick te med mig. Jag vet inte. Kom, säger hon igen. Vi dansar. Dricker te. Te utan honung, men med mjölk. Depeche Mode och tung, tung bas. Jag blundar. Rytmen är puls och jag är. Tyst. Inuti allt annat. Som bultar. Kränger. Stänger av. Duktig flicka. Du är så stark. Men jag krackelerar. Växer.

Andas.





rinn dina fingrar i mitt hår

som en viskning, som tusen nålars skrik

min kropp värker

av längtan och några gram sorg


bpm

asfaltssträckor längs nyvakna

näckrossjöar


sjunger högre än Himalaya

till alla låtar på radion

men det är ingen som hör

mer än grannarna

hur

jag saknar dig

kanske katten också


jag saknar dig

saknar

skrattet, kommentarerna, hårstråna, rynkorna,

bettskenan, värmen och sovrummet


din mat

dina tankar

dina kläder

din hud

dina fötter

dina kindben

dina axlar

dig


och händerna

och din gråt

samtalen, det innerliga

och din kropp

hur vi älskar och knullar


fan för tystnaden

vem talar du med nu

24/7


jag saknar fan allt med dig

även det du själv inte vill

och tror på


våren kryper kall

över mina hustak

vit frost

vita kristaller

vita bröst

vita drömmar


heta dagar

dåligt kaffe

svarta tankar

uppehållande aktiviteter

solsken och vitsippor

grusvägar och magdans

blommor och all kontrast


jag har mina ord och alla mönster

från tusen år av försvar,

mina krig är mina att strida

du är bara kärlek, omsorg och förtvivlan

så många rätt


bara några enstaka skavanker och fel

ditt mörker har aldrig skrämt mig

bara dig


kom

i vit tshirt, i skjorta

naken

kom som du

är

det är bara så jag vill ha dig


i dig finns outforskade drömmar

en längtan större än det går att sätta ord på

och skörheten lyser ikapp med styrkan,

som två paralleller och pelare

ett för var ben

och när jag håller dig känns det som att allt faller samman

till ett


dina ögon i mina

spegel och djup

ett drunknande och uppvaknande

spetsad av saliv


natten drömmer dig oändlig

som att du ligger bredvid

och jag kan höra allt du tänker, känner

krama mig igen

Stockholm

älska mig som havet

Göteborg

fan vad

jag saknar dig


håller huvudet rakt

stänger av och förnekar

att det ligger en vit tshirt i min kudde

som jag inte tvättat ännu

som att det går att spara någon

ekonomiskt, ergonomiskt


den doftar ännu

men svagare och mindre

för varje dag, för varje timme,

sen du sov i den


jag bär dina blommor och ord

som hologram

skaka mig

ser du alla färger jag målar med

jag är full av konst,

och otillräckligheter

men poesi och magi är mina språk

och du talar dem flytande


rinn din tunga längs mina konturer

in i mina djup

välv dig

i mina rum

av sammet och hunger

mina ögon brinner, jag gråter av soten och

röken

men skyller på extrema halter av pollen

och Gretas tal


Notre Dame står i lågor

och faller

det är ingen metafor, bara fakta

och världsnyheter

men jag känner igen mig

så vad fan gör det om jag och du

inte är vi

i en större kontext


en jävla massa

men om hundra år minns ingen

oss tillsammans

mer än stenarna jag kastat i sjön

som en önskebrunn

de säger att det går över

jag hoppas

och jag ber dig

att hålla dig borta, på avstånd

att vara tyst och hålla käften

men vill att du ska springa ned min dörr

inse ett och annat

pucko!

det går sådär

ungefär lika bra som att

tro på att våren inte kommer efter vintern


det finns musik jag inte lyssnar på

och mat jag inte äter

det finns platser jag blundar för

det finns kläder jag packat ned

i lådor

som svart spets, siden och all min åtrå

en slags

Pandoras ask för sinnlighet och sensualism


jag saknar dig

alla hav och himlar

horisonten av din profil

på avstånd

och alldeles bredvid


jag försöker verkligen

acceptera, förstå, förhålla mig

det går

inte så bra

det går mindre bra

det är inte okej

men jag accepterar faktum

det går skitbra

det går åt helvete


det kommer säkert gå över

tårarna kommer sluta gråta

jag kommer skratta högre än soluppgången

igen

och jag kommer inte ge mina leenden till män

jag ser på avstånd och tro att de är du

men jag gör det

just nu


gråter

skrattar

onanerar

försöker

lever

lagar mat

tränar

planterar blommor

jobbar

tvättar

dör


och jag saknar dig

på fler vis än jag kan säga

med ord

men: Dåså!

Vill du ha tillbaka din t-shirt måste du hämta

den. Här.