Det är så tyst, så tyst
när jag lyssnar inåt.

Jag kan bara ana gråten
och ropen
där långt inne i det allra innersta.

Jag vågar inte längre
glänta på dörren
öppna upp och släppa ut
allt som samlas på hög,
allt slagg,
allt skräp
som växer till oöverkomliga
barriärer.

Vad händer om dörren öppnas
och förblir öppen?

Vad händer om min sårbarhet,
min sorg och skam
visas för omvärlden?

Vad händer om du berör mig?
Om du når mitt sanna jag?

Vad händer?