Ingen ser, ingen hör,
ingen tröst och någon plötsligt dör.

Där någonstans är denna någon ensam, otröstlig och rädd,
hon är blottad och helt avklädd.

Livet kring denna någon är mörkt, tyst och otroligt kallt,
hon gav alltid mera än allt.

Enda ljuset är stjärnan på himlen som ger ifrån sig ett vackert, mjukt sken,
hennes hud är blek men vackert len.

På botten av havet finns hennes hemlighet bevarad i sand,
omgiven av vatten, sten och land.

Aldrig någon hennes hemlighet kommer att få veta eller höra,
ingen kommer henne in på eller får hennes hjärta röra.

Allt för bränd har lovat sig själv, kärleken var aldrig sann,
all värme, saknad, tryggheten bara försvann.

Denna någons liv går vidare precis som allt,
natten har kommit med gryning, stjärnan på himlen lyser men de är innerligt kallt.

Någon bestämmer sig för att gå vidare, att inte sakta ner och blicka bak,
för vem har sagt att kärleken är en enkel sak?