Funnen glädje rinner mellan fingrarna, fångas upp av handen som sluter sig.

Ögonen gråter sina tysta tårar som ingen kan höra, ingen kan se hur livet inget ger.

Önskan om glädjen som kramar när ängen blomstrar, då när himlen var allt för blå för att upptäckas av mörka moln.

Vinden susar förbi och gör henne döv av tiden som passerar hennes liv, dagarna är fyllda av undran av vad som kommer näst.

Blundar och försöker att gömma rösten inom, vem är hon som lämnar historia bakom sig.

Färgen förblindar, sången går igenom hennes hjärta, skärande som få gör att hon blöder.

Gråten gör att inga ord kommer fram, nog känner hon sig lite sviken allt.
Att älska något högt sårar, funderar hon på dagen som var, på dagen som kommer, tystnaden och en tomhet finns.

Är hon inte god nog?

Solen som sken har gått i moln, ingen torkar bort hennes tår, ett bevis på saknaden finns kvar och gör sig ständigt påmind.

Blommans doft är ljuvlig, drömmar, lyckliga stunder, värmen, kärleken på 3, väntan på att bli hel.

Ser mig omkring i rummet som är tyst, inga springande fötter hörs, bara tårar som rinner, skriken tystas av väggarna som bevarar hemligheten.

Att få krama om och säga att jag älskar gör ont, kanske just för att saknaden är som störst nu i denna stund.

Blickar som möts, inga ord som byts, bara en tystnad av mörkret som precis sänker sig som en dimma över henne, hjärtat ryms i hennes hand, hon kramar om, låter pilarna sitta kvar, drar hon bort dem kommer hon att förblöda.

Finns ingen ork till att laga, bara till att låta dagen passera och att andas, höjer blicken mot skyn som kommer med natten, tänker, känner, går vidare.

Telefonen räddar hennes dag, lyfter luren och en underbar röst svarar med att jag älskar dig mamma, hoppet fyller hjärtat och tårarna bränner. Att man kan sakna så och känna en saknad så långt bort men ändå alldeles för nära.

Funnen glädje rinner mellan fingrarna, fångas upp av handen som sluter sig.