Jag kliver in i hans hem som så många gånger förut. Ringer lite snabbt på klockan som för att annonsera mitt intågande, sedan öppnar jag den ständigt olåsta dörren. Jag har lärt känna honom nu. Så bra som någon nu kan lära känna honom. Han kan berätta bakåt, berätta om det som en gång ödelade hans liv men han yppar aldrig vad han känner. Kanske vet han inte det.

Jag känner hans hem nu, nästan lika bra som mitt eget. Golven i vardagsrummet, tiljor så torra att de slukar såpvattnet som en bebis suger i sig modersmjölk.

Väggarna i hans sovrum med de slitna tapeterna. På en av dem hänger en almanacka från november månad 2001. Den visar ett recept på wokad biff med broccoli. På en annan av väggarna i samma rum hänger ett tvåtusenbitars pussel som blivit blekt av solen och tiden. Blommorna i fönstren är ovanligt frodiga och lever sitt eget liv i högsta välmående. I bokhyllan står en radda inramade fotografier som antyder att det finns eller åtminstone har funnits anhöriga. Jag brukar studera dem i smyg och fantisera om hans liv och människorna han måste ha känt en gång. På en bild är han bara bebis och sitter på en filt med en liten söt mössa på huvudet. Vem tog bilden? Anade den personen då att detta är en människa som kommer att måsta leva inspärrad större delen av sitt liv?

Vi byter fraser med varandra. Det är tryggt har jag lärt mig så jag frågar om han har sovit bra, om det väntar något gott till lunch i den plastförpackade lådan, allt medan jag kokar samma tre koppar kaffe som alltid i kaffepannan. Första gången jag träffade honom och frågade hur han mådde berättade han utan att blinka hur det stod till med hans tarmtömningar.

Sist jag träffade honom sa han något oväntat men fullt förståeligt. Han anförtrodde mig om att han kommit fram till att det bästa vore ett snabbt slut på alltihopa. Kaffet puttrade på som musikalisk fond och just då hittade jag inga motargument.