och jag var aldrig säker


på frågorna jag svarade så naket på och nätterna som var så svarta då
visste aldrig hur vi skulle bli, hur du egentligen hade det
vad du tänkte på när din blick sökte sig ut, irrade sig bort, du hörde aldrig när jag sa ditt namn då


tyst så tyst


och jag minns hur det var innan
när det räckte med en rysning för att du skulle reagera
när natten föll på vad du alltid där
alla sinnen öppna mot mig



nu ser jag fårorna i din ryggtavala
hör trafiken utanför
jag som alltid tyckte det var så tyst här
fåglarna har byggt bo under takpannorna
men du ser inte
du hör inte
du är upptagen att med förneknandet måla bilder ur tomheten
och jag ser mig inte längre
jag har tappat bort mig i bilden av din ryggtavla