En gång i tiden jag hörde en fabel
om en liten Groda som var formidabel
Han sjöng sina visor likt en trubadur
när sol var i sken eller regn var i skur

Och alla de undra var får han sin ork
jag ska han fråga sa en gammak Stork
Vi hör dina visor dag nu som natt
blir du aldrig trött eller rent utav matt

Att sjunga är min största passion
jag kan inte leva utan att ta en ton
Då skulle mitt liv snart vara förbi
för sjunga är livets stora magi

Sa Grodan och stämde upp i en sång
som varade hela natten så lång
På morgonen stod Storken där kvar
du sjunger så bra din röst är så klar

Sedan den dagen de vänner nu var
alla de såg dem nu som ett par
Då kommer vintern bister och kall
flertal av djuren dog knall och fall

Storken och Grodan höll då om varann
i deras hjärtan en eld starkt nu brann
Men hungern i magen den bara malde
så Storken hon plötsligt Grodan sin svalde

SLUT

Sensmoralen är: Nöden har ingen lag.