ett ensamt strå är jag
böjer mig i västanvind
bugar mig utav östan

i solens nedgång blöder jag
färgar vallmon med mitt blod
hon gråter stilla tårar

över hedens sköra vidd
blickar mitt dolda öga
bara barnen ser mig

grönskan ger sakta vika
då hösten smeker mig
min sega kropp blir spröd

bryts som en förtorkad kvist
lyfts av nordanvinden
begravs av annalkande snö

dör sakta i kylan
i vätan, så ensam
i den vita tidens famn