Det var i den djupaste ryggens böjning
en morgon när solen var tyst 

Vi plockade grenar ur gruset 
som alltid vi gjort förut 

Mina tårar vätte mot söder
min tanke svarade viskande ömt 

Du stängde porten och log 

Så länge hade vi letat 
sökt efter bortglömda spår 
aningslösa och unga 
på jorden blev ännu en vår 

Vi satte oss ner i varandra
lät vinden ta stryk i extas 
mojnade vilsamma sånger

dog  

och uppstod igen 

-  Liv - du är större än jag 
viskade du efteråt 

Sen plockades grenar ur gruset 
ur gruset kom också jag