Asfalten ser som alltid såhär års
ut att vara alldeles nygråten.
Fuktig och liksom absorberande
alla känslor
(Men inatt är saker omvända,
divergenta från igår
och idag.)

Natten är alldeles öppen
klar och svart
som om världen startat om på nytt
låtit kärleken återfödas, låta oss glömma
Förtränga alltför varma, kvava dagar ensam nynnandes
kärleksmelodier vi inte vet betydelsen av
och februarikvällar viskande "Jag älskar Dig" ut i tomrummet
eller "Jag älskar Inte dig"
mot en ryggtavla.

Du håller min hand och lever där och då,
här och nu.
I symbios med allt vi ser.
Regnet som tvättar bort tvivlet,
smutsen och rädslan
som nu stannar liksom på ytan, som glädjetårar,
i ett mumlande men alldeles tyst Stockholm
med gator som håller andan när vi passerar
intill varandra.

Våra andetag är de första att andas
liksom avundsjuka på varandra
Våra läppar är de första att längta.
Du finns här och nu,
i vårt Stockholm inatt.

Jag finns här för dig och kommer så göra
För våra andetag är de första att andas,
liksom avundsjuka på varandra,
i en rentvättad stan långt bort från allt.

Hand i hand över asfaltens glädjetårar
är jag din helt och hållet.