Det var en lätt dag och solen stod snett över vår gemytliga stad. Snart skulle klockorna ringa, ty det var en söndag. Mellan ett par kullerstensgator hittade vi en stig som vi aldrig gått förut och iakttog de finklädda kvinnorna och männen. Kvinnorna log och hade kammat sina långa hår, männen ville se viktigare ut än vad de var. Det var en lycklig morgon till en ond dag, ty denna dag skulle ett barn dödas av en lycklig man i riket. Vandrades genom vår nyfunna stig såg vi barnet leka på kullerstensgatan och vi häpnade över barnets utstrålning och värme. Barnets mamma hade ställt fram nyskuret bröd på ett blått fat och bad oss smaka. ”Vad heter ni”, frågade vi barnet och mamman. ”Jag heter Jämställdhet och mitt barn heter Mångfald”, svarade den vänliga och vackra modern.

Det fanns ingen skugga över riket och andra länder lovprisade det, men ändå stod mannen som skulle döda barnet vid en gul bensinpump i södra delen av riket. Mannen såg lycklig ut och sa till bensinförsäljerskan att det ser ut att kunna bli en riktigt fin dag. ”Ja, det är sannerligen en vacker dag”, svarade försäljerskan, ”om man ändå var ledig skulle man kunna åka till havet”. Varpå mannen bestämde sig för att åka dit. Han såg sig inte som en ond man, glad och lycklig satte han sig i sin bil och upprymt noterade han att det inte föll någon skugga över bilen. Än var bilen fri från bucklor, den var inte blårostig av krocken och inte heller var den röd av blod.

Man kallade fadern till barnet för herr Mångkulturell, men det var mestadels ett ironiskt smeknamn, för även om han var älskad av många i riket, hade han en del emot sig. Men just denna söndagsmorgon var han en lycklig och stolt far som noggrant hade rakat sin haka. När han skulle sätta sig och fika med sin omtänksamma fru och sitt visionärt söta barn kom de på att det fattades några sockerbitar. Modern sa åt barnet att låna några bitar från Larssons, vars hus låg tvärs över vägen.

Det hade fläktat sköna, friska höstvindar genom staden och mannen som skulle döda barnet körde snabbt på en 30 – väg. Han såg sig absolut inte som en ond man som ville bryta mot några regler eller frånta lyckan för människor, han hade endast bråttom mot havet. En man, som enligt honom själv, inte skulle kunna göra en liten spindel förnär. En lycklig och stark man som körde alldeles för snabbt på väg mot havet, fast på en väg där han inte kunde se skylten: ”Varning! Lekande barn i området.”

Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan mannen dödade barnet var han obegripligt lycklig och en minut innan barnet dog var föräldrarna lyckligt ovetandes om dess plötsliga död. Efteråt var allting försent. Mannens gula bil stod snett över vägen och i bakgrunden hördes några fruktansvärda skrik. Vi iakttog spektaklet från Larsson lilla, rödgröna hus. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt hos den mor som glömt köpa sockerbitar och hos en far som drömde om en framtid. Och sittandes i Larssons hus undrade vi om mannen som körde bilen ångrade sig över hur snabbt han körde. Men i hans ansikte syntes inga spår på ånger och vi anmärkte att han hade bestämt sig för att köra från havet till sin nya boning i rikets huvudstad. Och han körde tillbaka under ömsom, tystnad, ömsom respekt, men även genom många anklagande protester och upprörda skrik.

Och fortfarande är alla skuggor mycket svarta, men när mannen kör genom riket vet han att de upprörda rösterna är hans fiende. Kanske anar han innerst inne att hans liv är en lögn, men han ser sig fortfarande som en god man med drömmar om att åka till havet. Så barmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är försent.