Var är alla vännerna

jag minns så väl från förr?

Känns som alla fönster stängts igen,

det finns bara en dörr.


Var är alla glada tillrop,

cyberkramar och charm?

Känns som om man ger ett handslag och

sen avfordras en arm.


Var finns glädjen, den lätta tonen,

viljan att göra väl?

Känns som alla bara väntar på

att få se din akilleshäl.


Var finns det ärliga diskussioner

mellan hövliga människor två?

Känns som orden blivit för många

och samtalen för få.