jag har levt åtta liv som katt, jag har dött, jag har varit förlorad
och sedan blivit funnen igen

känslor förstärks när man ser dubbelt och trots det ser jag bara dig i periferin
vi sitter inte under gröna träd, vi älskar inte
alls

man är bara så frisk som man känner sig,
i så fall har jag cancer
för fan, jag kan inte tygla mig själv, mitt hjärta är för starkt
det ser en hare, rycker i kopplet och springer vilse i natten

hur kan du säga att du älskar mig när du inte har en aning om vad som pågår bakom min kyssta panna?
hur kan du se mig i ögonen och påstå att du känner mig, när jag kommer dra i spaken och låta luckan falla under dig

ju suddigare jag ser, desto skarpare blir min blick
tunnelseende en välsignelse
jag tänker trots allt inte bara på mig nu

jag vågar inte dra i spaken, inte låta luckan, marken, falla
världen är liten, men stockholm är ännu mindre
om vi säger farväl nu, så är det säkerligen inte för alltid

men, adjö