Människor samlades på det lilla torget och plakaten delades ut till de som ville bära dem. Hon stod lite för sig själv men ändå så nära att alla skulle veta att hon hörde till. Hon var inte mogen och modig nog att bära plakat även om hon stod för kraven och uppmaningarna som stod på dem.

Det började bli mycket folk i tåget nu och slagorden ropades i kör för att man skulle höra genomslagskraften. Den politiker som skulle hålla talet anlände och han och det lokala partiets ansikten utåt gick främst i ledet. Tåget startade och musikkåren spelade "Arbetets söner" och "Första Maj". Hon sjöng med i de för henne välkända orden.

Hon kände sig ensam men samtidigt som en del av något stort, något viktigt, något som hon ville vara en del av. Hon var ensam i den här staden och kände inte så många så hon hade inte haft någon att gå med, men här gick hon i alla fall i en otrolig gemenskap.

Hon hade frågat sin far om inte han kunde köra de få milen för att göra henne sällskap men han hade svarat att han nog inte hann med det, så hon hade inte sagt något mer. Nu hade tåget gått den långa gatan genom centrum och svängde upp på gatan framför kyrkan, för att fortsätta mot den plats där talet skulle hållas, och där på en parkbänk satt hennes far. Han reste sig när han såg henne och gick in i tåget och kramade om henne och tog hennes hand och så marscherade de tillsammans.

De kände båda en stor samhörighet med varandra och med idealen i den stunden. En känsla hon alltid skulle minnas.

(c) tk.