Så gick vi inte mera
och Dödens årstid kom
att ljus och liv dränera
och vi mår vända om.

Fast kölden oss nu lamslå
går vi mot Dödens höst,
trots att du ej mår förstå
skall ditt hjärta få dö i ditt bröst.

Ensam är Dödens årstid
och övergiven nu är jag
sårad och skalad för alltid,
sjukdomssmittad och svag.

Men med värme från sprakande minnen
från sommarens söta regn
skall jag vagga mina svaga sinnen
ett själens blida hägn.

Så när Dödens bjällra tona
och jag står naken i lättaste snö
och det är dags att brotten sona
och det är min tur att slutligen dö;

skall jag minnas sommarens hetta
och dina armars starka fång
och veta att trots det onda detta
blir det sommar igen någon gång.