Jag har aldrig bett om några applåder
jag har aldrig längtat efter tårarna
jag har aldrig bett om mer än vad jag fått
jag tittar aldrig tillbaka på vägarna jag gått


jag har alltid varit på väg utan att veta varthän
jag har alltid längtat efter något annat än det här
jag har alltid varit fel när alla andra varit rätt
jag har alltid försökt att hitta nya sätt


jag har ibland tänkt på dig och varje gång fallit sönder
jag har ibland längtat efter en endaste liten lögn
jag har ibland tänkt att jag någon gång ska hitta ett mönster
jag har ibland gått förbi och sett enbart ditt tomma mörka fönster


jag har ofta lyssnat efter hjärtats skratt
jag har ofta längtat efter bekräftelsens sötma
jag har ofta lyssnat till mörka andetag
jag har ofta hört lungor applådera sitt eget struptag


men jag har aldrig bett om några applåder
jag har alltid levt i skuggan av mig själv
ibland har jag gråtit över den jag är
ofta tyngd av det mörker jag bär