I min vildaste dikt min finaste poesi
där står jag,naken i mitt rum

så skröpligt kantstött så i ensamhet
år av kvällar, med mitt jag och
längtan inuti,

då lutar sig mångubben mot
mitt fönsterglas,
han är så rund och full så glad

han har sett min ensamhet när
han över himmlen gick sin promenad,

han sänder sina strålar i rummet in,

han klär mej i dom vackraste färger
höljet spricker upp stiger hela mitt jag
som en blomma så utslagen
bland alla dessa färger som icke på
denna jorden fanns,

av dom finaste månstrålar
han spinner som ett silke i blått
och guld
och rödaste rött ja icke någonstans
nåt vackrare att skåda fanns,

i hans ögon en brusande rymd över alla jordens hav
i min båt i skummet jag guppar på högsta vågen,

efter kaos
ser små stjärnor som lyktor som all min längtan gav,

nu jag sätta mina trasiga segel till
och med min båt segla mot evigheten
mot någonstans och ingenstans
och bara drömma som jag vill.