Är det sant som dom säger att du försvinner bort?
... Nej, vänta! Jag är så pass rädd för svaret på den frågan att det är bäst att du bara är tyst. Så säg ingenting... hjälp mig bara att leta, direkt och noga, vi ska lysa upp alla vrår.
Kan du inte tala om vart du var senast? Och vad gjorde du där? Väg dit svar noggrant och ta dig din tid... varenda detalj är av vikt.

Svar:

Ännu en natt hade jag vaknat till ett rusande hjärta... Jag tog tassande steg på det kalla kupégolvet, mot skjutdörrarna och drog snabbt isär dom.
Flammor slog emot mina ögon, korridoren mellan kupéerna var fullt upplyst och hade chockat min syn.
Jag stapplade kisande ut i den smala korridoren och sköt försiktigt igen dörrarna bakom mig...

Även denna natt hade jag vaknat till ett rusande hjärta...

Och jag lydde dess vilja och rusade med samma hast längs tågvagnens svarta fönsterrutor till korridorens ände och drog upp toalettdörren, tog mig in och lät dörren smälla bakom mig, sköt metallspaken åt sidan tills upptagetskivan blev röd. Jag föll med djupa suckar sittandes ner på den repiga plast sitsen i min tillfälliga oas.
Jag blundade hårt, lät huvudet falla framåt och började härma ljudet av hur havet kastar upp sitt vatten på stränderna och sedan tar tillbaka det igen... snart kastade min andning också upp vatten och tog tillbaka det i ett passande tempo.

Vitskummande vågor rullade in och sköljde sanden...

Jag öppnade upp mina minnens ögon. Det tornade upp liksom underifrån, ett brus som tog form. Till sist fanns hon där, precis som jag sett henne den dagen, sittandes med benen dinglande över kanten på en mattpiskarställning.
Med sin mörka pannlugg och vita tänder var hon min törst.

Vågorna rullade in och mitt hjärta slog tryggare slag... jag reste mig upp och mötte min blick i spegeln... och bet mig själv på ett märkligt sätt.