Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

maskin.

När är det nog? Allt vänder sig om, sidan man blundat för pekar en rakt i ansiktet, ögonlocken dras upp. När finns det ingen återvändo? När är det egentligen man kan få nog? Jag vill inte vara med längre. JAG DRAR MIG UR. Någon som lyssnar? HALLÅ? Fan. Kommer ingen vart. Kommer inte härifrån, allt är mitt fel. Jag valde fel, jag skulle gjort om. Börjat om på nytt, gjort andra val, blivit någon annan, mm. Fel, mitt fel. F E L. Men jag har inte tre liv, bara ett. D Ö D. THE END. Återvändsgränd, antingen står du här och trampar utan att komma någon vart, gå upp ett djupare hål eller så tar du kniven. Snitt, blod, död. Befrielse. Varför ska jag alltid envisas? Varför är jag envis? Kunde jag inte bara... flyta. Nej, aldrig är jag nöjd heller. Aldrig kan jag göra det jag vill, jag går som en maskin. Gör allt jag måste, gör inte fel. Gör mitt bästa, försöker: Varför? Jag har ingen jävla aning. Jag tänker: Jag vill bara sitta uppe hela natten, läsa, rita, gråta, titta på stjärnorna, varva på lågvarv. Gör jag det? Någonsin? Nej. Jag är för feg, jag är skit rädd, vad skulle hända? Sätta hela systemet ur led. Vakna, skola, hem, hund, plugga, tv, sova, vakna, sova, vakna, sova, vakna. MENINGS L Ö S T! Fel. Fel liv. Ja, nu får det vara nog, men jag kan inte stanna. Jag är för rädd. Stannar jag... Om jag skulle stanna, kanske jag aldrig fortsätter gå igen.




Fri vers av Linnea Ingrid Marie
Läst 178 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-09-30 22:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Linnea Ingrid Marie