Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

kärleken är blind, döv och stum och förödande förförisk



extremer förljugna, tagna när solen stod still. bakom allt, en skärm av ljus. inget hopp inget brus, bara ljus.

teatraliska underlag, förtär realitet. men är det verklighet, det spelade. är det inte en sång, om än spelad. förlöjligad, förlegad. en gammal strof, o hög ljudnivå

finner du sanning i trohet, tillit, förtröstan åt den ros, som föll en natt. förtärdes av petroleum. slängdes än hit än dit. vaskades senare upp på en åstrand, på landsbygden någonstans.

läs det som står skrivet, du kan inte se fel. för fel ord, översätter inte en känsla, rak och ren. tror du lögn om spirande passion. du tror fel. översätter fel ord

ditt huvud kan bara minnas, inte bearbeta, inte försöka förstå. inte se in i mig, inte i någon. endast det som jämförs med din egen reaktion, din egna uppsättning av bilder. det är din reflektion

den omvandlar mina ord, till dina bilder av ord du sett skrivna förut, någonstans, i ett brev, i en bok. så bespara mig din ångest över något jag inte sagt. lyssna på det jag har att säga.

jag tror inte du förstår. ditt degraderade sinne, spelar dig ett spratt. du ser inte kärlek, du ser bara den bilden du har i ditt eget huvud. där är du fast. du har regrerat, blivit tonåring igen. handlat som en outvecklad varelse.

jag har förstått det nu. fast jag såg din intelligens, som den en gång var. såg sjukdom tala och skrika, som en gammal skiva, samma sak. och så rädd jag var och blev så liten. men slutade en dag att behandla dig som min man, i dessa stunder, jag gick in i rollen, läkare - patient.

fast jag själv var sjuk av oro kunde jag se mitt friska jag och reagera handfast och klokt. men jag gick bet till slut och tur var väl kanske det. jag hade nog inte överlevt. men nu sitter jag här i frid och ro. landet utanför rör sig, det går bussar.

jag hittar nog en som passar tidtabellen. som kör som den ska, på landsvägen, över fält genom skogar. förbi de vackra villaområdena, in till stan. någon dag, träffar jag en man, som inte speglar bara mina dåliga sidor, utan också mitt bättre jag.

och jag inser, kärleken är blind, döv, och stum och så förödande förförisk.






Fri vers (Prosapoesi) av LenaJohansson VIP
Läst 361 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-10-01 14:36



Bookmark and Share


  Catharina Edin VIP
Vindlande och riktigt givande läsning.
2010-10-02

  Urban Arisag
Hey P! Jag gillade denna dikten mycket, den framkallar en bild i mitt huvud som jag känner igen. Den är mycket olik de andra dikterna du skrivit och är en så länge min favorit.

Ubbe
2010-10-01

  lycksele
En text som innehåller mycket.
Jag hittar inte någon klar röd tråd, men din text är väl värd att uppmärksammas. Den är ganska unik.
Ville bara tala om att jag läst.
/mvh lycksele
2010-10-01
  > Nästa text
< Föregående

LenaJohansson
LenaJohansson VIP