Jag faller djupare
Jag klättrar högre
Balansen är svår att finna

Jag är i en öken
Hettan är en vägg jag tar mig igenom
Jag pulsar i snön
Kylan kramar om mig hårt
Ytterligheterna kan inte sammas
Men ändå lever de så nära varandra
De skapar explosioner och implosioner

Jag försöker finna gränsen
Den osynliga linjen
Den som avgör vad normalt är

Varje gång jag faller känns det som en evighet
Varje gång jag klättrar för högt tar syret slut
Varje gång jag hittar balansen slås benen undan

Jag önskar så mycket
Flytande, om jag vore
En kork på öppet hav
Drivande på normalitetens ocean