– det här är nog poesi, säger du och snubblar till.
jag snurrar runt med armarna utsträckta, ser dig bara som en suddig figur en gång per andetag.

vänder blicken uppåt, ser taket över perrongen men jag vet att himmelen där ovanför är redo att kollapsa, den måste ju göra det nu, den har låtit oss ta del av någonting utanför, någonting större och någonting äkta.

det är ju så regler fungerar.

vi dansar du och jag, jag kan inte dansa men jag känner att det är rätt det jag gör. du berättar om din varieté, hur det skall hänga tyg från taket, och om magi, om Cirque Ici, om hur han byggde sin värld och satte eld på den sen.

min värld snurrar fortfarande, jag vet inte när den stod stilla sist. ett ord i mitt huvud; burleskt.

– jag skall ta av mig kläderna på scen, säger jag, ingen skall ha lika mycket klass som jag. och så skall jag sjunga, jag kan det då, för det är en parallell verklighet, (nej, protesterar du, allt det här är sanning) ja, jag skall sjunga iallafall.

rött läppstift från någonstans i min väska, tänder min sista cigarett och nynnar på Taxi Ride. kamerablixtar.

hud.

fråga mig, jag kan försköna
om du vill
jag kan stjäla ord tills det här blir skarpare.
du vet att jag inte är någon poet, men vi kan låtsas. ikväll. inatt.

klockan över perrongen visar tjugo i två. du ser min blick eller kanske var det din, vi inser samtidigt att vi håller på att vakna upp, Världen-Inom-Lagen tränger sig på.

det skall inte finnas någon tid på vår Varieté-Cabaret.

du tar fram en flaska, dricker, vad har vi druckit i natt egentligen, det är rent i din flaska, ingen substans.
du är rädd för substans, jag är rädd för allt egentligen, fast mest tomheten.

du har känt den med, vi är på samma nivå här, samma hyperventilation, samma desperata försök att panickera tyst om natten, inte väcka, inte skada.

du var fragil i mina ögon en gång, jag har för länge sedan insett vilken orätt det var mot dig. jag borde be om ursäkt, men det var ju aldrig sanning. vi dansar istället.

alla går i samma spår, springer, smyger, kryper, det är röda spår. vi försöker också, vill känna hur det känns, skrattar mest. jag kan inte hålla mig inom spåren.


och det kanske är det allting handlar om egentligen.
som du sa.
allt det här är sanning.