Jag har skrivkramp. Igen. Orden stockar sig nånstans i min hals. Om jag hade ett sudd skulle det vara slut nu. Det är som att släppa ut en tvekande katt genom dörren. Eller föda fram ett barn innan det är dags. Det går trögt helt enkelt. Eller det är mer som ett långt omständligt tal till brudparet. När ska han komma till poängen, låt oss slippa snart. Som ett rektorstal till eleverna tio minuter innan sommarlov. En trög seg innehållslös massa av ord istället för rappt lekfullt och kärnfullt.

Snälla gode Gud giv mig en dikt nu. En fin liten rolig smart en. En som är lite som smågodis, lite blandat, något för alla. En sån behöver jag. Bara några rader är ju allt jag ber om! För nu är det tyst på min sida. Tyst och tomt och ekande. Och jag sitter här ensam kvar. Min länk till mänskligheten ikväll är mina ord. Snälla rara starka heliga kraft, bänd så loss mina ord ut ur mig, ty de har fastnat, som en bebis i sätesbjudning. Jag vill ha kontakt, jag vill ha applåder och jag vill ha kommentarer som förut, när solen lyste även på min uppfart. Hjälp, se hur jag försvinner nu, tappar all färg, snart helt osynlig här…skynda skynda