Kampen mot det vita pudrande
sockret och vetemjölet fortgår.

Jag göder mig själv med
sockersött missbruk medan
min kropp bryts ner och mitt
humör som vanligt sitter stabilt
på en gungbräda i konstant rörelse.

Och mitt i min övergödande tillvaro
betraktar jag det lilla livet bakom rutan
där svält och undernäring pågår i takt
med mina tuggors tag.

Jag brer en ny smörgås med hallonsylt och
funderar över varför världen är så självdestruktiv
-som om drabbad av ett virus (människan?) som
långsamt bryter ner allt den ser, mer och mer och mer.