Förtrollad av hennes magi, hjärntvättad av hennes psykopati. Förälskad i hennes filosofi. Gick de barfota genom natten utan mål och han visste att ryktena var sanna, speciellt det om att de förstör varandra, men han kollade bort. Allt det vackra är kort viskar han tyst ut i rymden men han visste inte än vad som skulle hända sen. Tystnaden klädde rummet där de stod som böcker på en hylla, det fanns ingen annan att skylla än den flickan med klarblåa ögon och långt blont hår, hon som slicka ditt sår, och det kändes som igår trots det gått tre, fyra år. "Titta inte på mig" skrek hon, men han hade redan sett henne, hennes inre. "Jag har sett dig sen den gången du hade en blommig klänning med en sprucken söm och saknade skor. Jag har sett dig hela dagen. Varje dag, varje natt. Jag har sett dig... och jag ser dig. Jag kommer aldrig att blunda igen!" skrek han i brist på en förklaring hon skulle förstå. Och hon vände på klacken för att gå, att aldrig titta tillbaka för det gjorde för ont att veta hur läppar känns när de är förbjudna att smaka. Pojken visste längst inne vad som väntade, och han visste inte om han kände sig stark eller svag. Det flickan inte visste var att pojken aldrig ville skiljas åt och väntar att hon ska komma tillbaka, än idag.