Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Stilla



Jag såg idag trädets skugga.

Den stod stilla.


Och jag mindes hur golvet rullade
och hur väggarna svängde

när jorden skakade.

Och jag mindes hur planen
gled in i skyskrapornas kroppar

och det dova dunsandet då människorna
landade på marken.


Jag såg idag en fjäril sittandes på en stig.

Den satt stilla.








Fri vers av Mikael Lövkvist
Läst 659 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2010-10-05 20:50



Bookmark and Share


  Mangal VIP
Jag vet inte hur eller varför - men jag vet att jag just läst något riktigt bra. Tiden stod stilla en stund och orden berörde mig djupt.
2010-10-13

  Lars P K
Så fångas jag av tanken - efter att också ha läst de övriga kommentatorernas omfångsrika reflektioner - att poesins huvuduppgift för oss läsare kanske handlar om så mycket mer än att supa in och omfamnas av duktiga författares bildrika konst; att den i själva verket handlar om, i sina bästa stunder, att vi skall komma i kontakt med det mer undermedvetna i oss själva, det autentiska jaget som så ovillkorat behöver få ta plats för att vi skall kunna få vara de fulländade varelser vi egentligen är; att detta något mer fria och ocensurerade forum som poesin erbjuder oss kanske möjliggör just detta: att vi får en glimt av det djupt fördolda när vi tolkar ord som i ett sammanhang blir till bilder sammansatta i sekvenser, sekvenser med en sorts mening som bara vi själva egentligen förstår, en mening som vi kanske inte ens kan återspegla för att orden i slutänden är fattiga som kommunikatör för våra känslor; att poesins sanna uppgift är att vi skall förstå det som vi berättar för oss själva genom återspeglingen av vad någon annan förmedlat; och att poeten i denna process bara är ett instrument, en murbräcka, en Rorschachtestbild vars intentioner i sammanhanget egentligen är helt oväsentliga men på samma gång fullständigt nödvändiga för att vi skall få något som helst utbyte av det som våra ögon kanaliserar in till vem vi än må vara där bakom.

Eller kanske var det bara stundens inlevelse som fick mig att tillskriva poesin dess möjligheter, vem vet?

Jag vill dock hävda att du broder M med denna dikt, i sammanhanget med dess kommentarer, var dörröppnare för dessa ocensurerade tankar denna kväll.
2010-10-12

  Daniel_78 VIP
Skillnaden är att fjärilen fjäderlätt kan skingras från vår stig
medan berget måste slås till marken för att skall ta oss fram. Läser jag idag. Men jag läser också trädet som det gamla trygga sakta gående. Fjärilen den unga för dagen lätta.
2010-10-10

    © Birgitta Wäppling VIP
Det är kontrasterna, mellan stillhet och begrundande å ena sidan och kaos och rörelse å andra sidan, som du fäst i diktform. Du skapar tankar och berör.
2010-10-10

    Melona
Bildrikt betraktande av stillheten. Som ett filmat crescendo, fast slowmotion. Det självklara ifrågasättandet blir för mig inledningen.
Hur kan ett träds skugga stå annat än stilla? Det kan röra sig, såklart men ändå är skuggan en skugga och ingen kropp, i sig.

Skalvet. Jordens erosion. Rörelsen av kontinentalplattorna.
Det okänt uppmätta Richtertalet. Att stå stilla i ett fruset ögonblick
då hela världen rämnar, ändrar riktning.

Och så bilden av planen,
jag tänker, ser och så ser jag tvbilder och medias upprepande av det ofattbara. Och där, där klarnar "stilla" för mig.

Hur de små stunderna är en del av allt. Hela världen. Hur djupt man kan fascineras av ett träds stilla skugga, hur orörligt den står fast, där i sina rötter invid trädet. Utan rörelse. Vetskap om det som sker på andra sidan.

Och fjärilens rörelse. Den stilla bilden av något så skört och vackert på en stig, hur den kan göra en hel dag. Att bära med sig. När världen går sönder. Så är det ställen, ting som är stilla. Och stillheten som bär sin egen kontemplation och lugn, hur det ger, gör en trygghet bas. Att stå, vara Stilla.
2010-10-10

  Carola Zettergren
Som ett vakum i tiden där flera skeenden speglar varandra, katastrofen kontra stillheten, även där någonstans .. och tanken söker sig vidare. Mycket bra det här!
2010-10-07

  Anna Frölander
Diktens inledning är ett starkt och spännande startskott. Jag har med mig den bilden genom läsningen och tänker mig trädets stilla skugga som en katalysator för diktjagets vidare minnen.
Det ger mig många associationer t.ex. att trädets skugga visat sig förr, att det då var ett slags tecken för vad som komma skulle. Det är fint med rörelserna i dikten, hur de står i motsatts till varandra, det stilla mot det rörliga. Slutet med fjärilen är en ny bild, som jag läser det, fristående från resten av dikten, på ett sätt (trots att den också är stilla) som gör att jag upplever slutet som hastigt. Med andra ord hade jag önskat att dikten fortsatte efter fjärilen. Det gav mersmak detta.
2010-10-06

  Nina V A
Ett väldigt händelseinferno inkapslat i stilla början och slut, utan sin betydelse så abrupt, ett lager runt om som dämpar eller plåstrar om, kanske stryker, eftertänksamhet, en konklusion eller bara en landning så stilla. Gillar (mot)sättningar och bilder som dessa.
2010-10-05
  > Nästa text
< Föregående

Mikael Lövkvist
Mikael Lövkvist