Kanske är det så att sorgen över dig dämpas genom åren, att den gör det medans saknaden förblir ett tomt hål. Det ter mig obergipligt att just tomheten skulle kunna fyllas eller byta uttryck- till något bättre.

Du är du, och när du inte längre närvarar i person existerar heller inget som kan väga upp mot och mildra det.

Jag ser tillbaka- det var länge sedan nu, det var igår. Månaderna förmår inte sudda ut några av mitt livs värsta dagar. Välbekant hugger det ännu till.

Tankarna rör sig inte lika ofta kring konserten och att jag (vi) inte fick uppleva den. Mer snubblande över att

                                        du dog, Michael.