”Liemannen till dödgrävarn – kom”
Grävarn synade av området med en snabb blick och greppade Walkietalkien. Kalhygget och den närliggande skogslinjen låg än så länge öde .
”Dödgrävarn här – kom” Svarade han lugnt.
”Hur ser det ut?” Sa Bergman.
”Lugnt här än så länge...inga avvikare...”
”Uppfattat...ska rapportera vidare till Larsson om läget...”
Grävarn nickade för sig själv medan han fortsatte att vara uppmärksam på området. Det gamla älgtornet var fortfarande stadigt och skogsgallringen hade inte vuxit igen något anmärkningsvärt sedan det senast blivit taget. Sikten var därför klanderfri och den torra tallskogsmarken underlättade åtkomsten.
”Har de släppt hundarna ännu?” Frågade han.
De hade en strategi upplagd, men man kunde aldrig vara säker på att något ensamt litet kräk inte skulle lämna flocken och ensam vandra iväg emot ens position i förväg.
”Nej för fan, jag meddelar direkt...”
Han nickade för sig själv igen.
”Bra...”
”De kommer närma sig västerut och driva in dem emot dig...med älven i ryggen har du det bästa läget och kan bara fälla dem en efter en...”
”Uppfattat...klart slut.”
Grävarn la ner Walkietalkien och sträckte sig över KSPn för att greppa kikaren. Med 249 skott i varje bandlåda skulle det bli en slakt.
Han var redo.
Bara låta zombiejävlarna komma.

* * *

”Jävlar, verkar blivit en hel del den här gången ändå...” Sa Bergman upphetsat medan de båda blickade ut över hopen av lik. Strategin hade fungerat. Grävarn hade skymtat döingarna genom den öppna skogsmarken medan de långsamt och ostrukturerat vandrade framåt. De hade som vanligt börjat närma sig honom så fort de fick upp vittringen. Det skedde till en början sporadiskt, till synes helt spontant. Men de spontana rörelserna övergick snabbt emot en allt mer enad framfart. Grävarn hade betraktat dem genom kikaren. Uppmärksammat dem medan de bildade en enighet och instinktivt eskalerade till en flock av förprogrammerade djur i full attack.
En flock av vandrade döda som beslutsamt rörde sig fram genom skogen och vidare emot kalhygget där han var placerad. Grävarn hade väntat, låtit dem sluta upp i den enade folksamlingen som reaktionsmässigt drog dem alla åt samma mål. Väntat och förberett sig. Väl framme vid skogsmynningen hade han börjat skjuta. Fällt dem en efter en, rad efter rad.

Solen gav värme till det kyliga höstvädret och mitt bland naturens skönhet låg nu en skock med lik där vissa var mer döda än andra.
Grävarn nickade åt Bergman, men sa ingenting. Han höjde istället älgstudsaren och sköt sönder skallen på en av de närmaste döingarna.
”Anropa Larsson, läget är lugnt...”
Han höjde geväret igen, tog två steg framåt och sköt sönder ytterligare ett huvud. Avståndet var nyckeln. För nära och blodet kunde stänka dig i ansiktet eller hamna under kläderna och komma i kontakt med någon rispa i huden. Onödigt att ta sådana risker. Grävarn hade hört skit om jägare i söder och hur de använde sig av regnställ, sjukhuskläder och till och med sådana där radioaktiva skyddskläder som brännarna hade på sig. Men ja, troligen var det just det också. Skitsnack. Så länge du sköt dem från tillräckligt långt avstånd och faktiskt kunde skjuta, då var det lugnt. Något de borde fatta ner över med.
”Larsson är med...” Sa Bergman efter att ha avslutat samtalet.
”Hundarna?”
”På plats...ingen av dem gick åt..”
”Bra...” Grävarn räckte över geväret till Bergman och svingade runt ryggsäcken. Efter att ha dragit på sig skinnhandskarna och munskyddet började han rutinmässigt gå igenom döingarnas fickor.
”Vi får väl höra vad borgmästarn säger om nästa område....” Sa Bergman och svingade nonchalant upp geväret på axlen. ”Har vi tur kan vi röra oss söderut redan i mornbitti...”
”Han är inte borgmästare...” Svarade Grävarn.
”Va?”
”Han är inte borgmästare, han är kolonirådsman...” Sa Grävarn igen.
Bergman gav honom en road blick.
”Vad fan är en kolonoirådsman?”
Grävarn småsuckade.
”Det är vad du menar då du säger borgmästare...” Sa han nonchalant och fokuserade sig på själva packningen. All skit som döingarna hade haft så sig som kunde vara av värde tillhörde som vanligt dem, och den här gången hade det varit ett bra byte. Bergman var som vanligt rastlös och sipprade fundersamt iväg en loska ur käften.
”Va? Jaha?” Fortsatte han. ”Men vaddå, om det är samma sak, varför hade hittat på ett nytt ord för det? Varför inte bara kalla det för vad det är? Jävla politiker...alltid samma skitsnack...”
Grävarn suckade igen.
”Men för helvete, du är ju en idiot alltså....” Han skakade på huvudet. ”Det har aldrig hetat borgmästare i Sverige...det du tänker på är amerikanska mayor...en amerikansk term som blivit översatt till borgmästare, men som egentligen inte heter det....den korrekta titeln är rådsman, eller ja kanske kommunfullmäktige...skitsamma...i den här kolonin blir det kolonirådsman i alla fall...”
Bergman såg skeptiskt ut.
”Så det har aldrig funnits borgmästare i Sverige? Sa han.
”Jo...” Svarade Grävarn.
”Jaha, men vad gjorde de då?”
”Men inte fan vet väl jag...något annat...”
Bergman skakade på huvudet.
”Äsch...jävla löjligt...kan inte saker bara få heta vad det heter istället för att hitta på nya jävla ord...”
Grävarn drog tröttsamt igen ryggsäcken.
”Men det har ju aldrig hetat det säger jag ju...” Han började resa sig upp igen. ”Lyssnar du eller är du bara idiot?”
Bergman flinade.
”Vafan, du kan väl vara en idiot...”
Grävarn muttrade till.
”Äsch, håll bara käften....”
Han plockade upp KSPn och trädde försiktigt upp den på ryggen. 12 kg var mer än man i första anblicken kunde tro. Men han hade vanan inne.
”Har du packat ned lådorna?”
Bergman nickade.
”Yeepp, allt är fixat...”
”Då så, bara att inta positionerna i sådana fall...”

* * *

Brännarna anlände ackompanjerades av Larsson och de återstående medlemmarna ur jaktlaget, med hundarna i täten. Grävarn och Bergman hade intagit en cirkelposition och satt en meter från varandra med ryggarna vända inåt cirkelns mitt, där packningen låg. Båda med varsitt skottfält på en 180 graders vinkel för inkommande fara. KSBn stod även den färdigmonterad i mitten av cirkeln, beredd att användas utifall.
Grävarn signalerade till de andra att sätta upp en större radie för försvaret medan han och Bergman säkrade sina vapen och plockade fram ryggsäcken med bytet. Larsson lämnade gruppen och kom fram till dem. De tre ledarna för den klan som hade bildats av slumpen, men nu hade ett avgörande ändamål för hela den nya samhällsordningen.
”Tjenare flickor...” Sa Larsson och flinade medan han satte sig ned. ”Läget är lugnt som jag förstod?” Grävarn och Bergman nickade. Viklund, brännarnas arbetsledare, lämnade sitt team och började traska emot dem.
”Lugnt annat än den allmänna homoerotiska stämningen som uppstod, ja du vet, då solen ligger på och blänker sådär fint på våra vapen...” Sa Bergman och började garva.
Larsson flinade. Grävarn sa ingenting utan kastade istället fram ryggsäcken i mitten. Bytet från över femtio före detta människor. Larsson vecklade ut en bit presenning på marken och tömde säcken.
Viklund kom fram till dem.
”Grävarn...” Sa han med respekt i rösten och nickade. Grävarn nickade tillbaka.
”Läget är lugnt, ingen avstickare eller något som behöver brännas på plats?”
Grävarn skakade på huvudet.
”Inga problem den här gången. Området är säkrat och skulle något dyka upp använder vi samma upplägg som vanligt...”
Viklund nickade.
”Okej, perfekt, då kör vi igång...” Sa han, men fortsatte sedan att stirra osäkert. Grävarn plockade upp ett cigarettpacket och kastade det till honom. Viklund nickade tacksamt och gick sedan tillbaka till sina mannar medan de tre började gå igenom bytet på rutin. Ett femtiotal människor kunde bära på förvånansvärt mycket prylar. Allt från plånböcker och cigaretter till mobiltelefoner och MP3-spelare. Skitsaker i den gamla världen som nu var guld värda.
”Ha, vafan...kolla...” Sa Bergman efter ett tag.
Grävarn och Larsson sneglade upp.
Bergman höll upp ett av döingarnas ID-kort.
”Vad?” Sa Larsson.
”Killen var ju fan norrman..” Sa Bergman roat. ”Vi har fan börjat få in norska, importerade zombiejävlar.” Han började flaxa med armarna som en idiot.
”Ikke skjute meg..neee jag är bara en döing, bara vilja äta dine hjärne gärne...”
Larsson började garva.
Grävarn flinade.
”Som att du har rätt att klaga..” Sa Larsson. ”Son till en norsk hora och allt...” Han höjde avväpnande upp handflatorna. ”Och ja, jag vet att man inte ska snacka skit om de döda, men hey, de bröt fan reglerna först så klaga inte på mig.”
Bergman garvade.
”Nä fan, hon klagade på att gaturpiset fan var helt dött nuförtiden...” Sa han och brast ut i ännu ett spontangarv. Larsson stämde högljut in.
Grävarn flinade lite snett åt dem men koncentrerade sig istället på att kolla igenom musiken på den MP3-spelare han hade hittat. En bit bort höll brännarna på att lasta upp döingarna på hjärnhästarnas flak. Den här gången var de ett team av tre par och som vanligt lyfte de från varsin ände upp liken och kastade rutinmässigt upp dem på flaken. Grävarn kunde ge sig fan på att det måste bli helvetes varmt att arbeta i de gula radioaktiva skyddsdräkterna som de envisades med att ha på sig. Men visst, han förstod grejen om det säkra före det osäkra, även om det kändes löjligt då det började gå till överdrift.
Grävarn pluggade in lurarna i öronen för att slippa tjattret från de andra och fortsatte betrakta brännarna i deras arbete medan John Coltrane spelade klassisk jazz från andra sidan av en förlorad värld. Ägaren till MP3-spelaren hade uppenbarligen varit musikälskare då den innehöll alla möjliga sorters musik.
Grävarn klarade sig bra utan civilisationen, utan det förbannade överflödet, fan då man tänkte tillbaka på det såhär i efterhand, det var svårt att greppa det som då varit vardag. Greppa nivån på all skit som då varit så avgörande. Han saknade däremot ibland sin gamla skivsamling. Men hans öde var bättre än MP3-spelarens gamla ägare.
Grävarn var fortfarande vid liv.
Lättsamt betraktade han brännarna i deras arbete. De tog hjälp av två järnhästar för att frakta fram vagnarna genom skogsterrängen. Grävarn hade själv tidigare haft användning för de dessa smidiga, små skogsmaskiner för att frakta älg under jaktsäsongen, även om deras ursprungliga syfte var för skogsgallring. Nu fungerade de uppenbart utmärkt för att transportera döingarna genom den snåriga och ojämna skogsmarken. Ja fan, hjärnhästar fungerade till och med bra över myrmark. Det perfekta redskapet i fråga. Då brännarna väl fått fram dem till närmsta väg transporterades de sedan vidare till den närliggande bränngropen. Grävarn hade besökt några av groparna under sina dagar och det var inget han rekommenderade någon till. Det urgröpta och inhägnade, döda kringliggande landskapet. Rökoset som spred sig i luften inom den närmsta radien, hettan från bränneldarna och den av säkerhetsskäl, begränsade arbetsstyrkan på plats. Hela området vittnade bara för avsaknaden av liv. Det enda som syntes vandra runt var svettiga män iförda gasmasker och skyddsdräkter. Att bli stationerad dit av arbetarrådet var ett uppenbart bevis på att du någonstans hade strulat till det ordentligt. Grävarn avundades dem inte. De stackars jävlarna hade vad de gjorde.

Men det gick inte att lämna kvar liken, oavsett vars de blivit fällda. Även om viruset av någon jävla anledning bara reagerade på människor fungerade ändå djuren perfekt som smittospridare. De var resistenta, men då skiten låg kvar i dvala inuti dem var allt som behövdes ett bett från fel djur eller fel byte till middag. Han tände en cigarett från ett av sina paket från bytet. Det hela var helt enkelt ett dödläge. Han tog ett djupt bloss och lätt röken sippra ut genom näsborrarna. Ett dödläge med få marginaler och där ingenting längre hade kvar sitt ursprungliga syfte.