Hon skulle straffas med döden.
Sådan var lagen, sa man henne, och lagen skulle kräva sitt offer. Lagens stenar skulle tala sitt smärtsamma språk så att hon aldrig mer skulle bli som en av de olyckliga som dansade kring en guldkalv.

Nej hon hade aldrig sett en guldkalv. Men sådan var hennes historia. Den hon måste leva och den hon hade utmanat.
Om någon lever mot lagen måste människan och lagen stå mot varandra och en av dem måste vika för den andra. Lagen kan inte stå hel om den inte är fullkomlig.
Alltså måste lagen vara ofullkomlig om det är människan som är fullkomlig.

Hon visste sina brister. Hon visste också något om kärlek. Och någon gång hade hon nuddat vid tanken, att kärleken var en annan sorts fullkomlighet än den förstelnade lag som nu skulle döda henne.
I de lärdes sinnen levde rätten att förgöra.

Och vad skulle de annars göra? Förneka sin lag och bli som en av de okunniga? Själva dansa kring sådant som saknar bestående värde och därmed förråda själva livets mening?
Nej.
Här stod kvinnan som med sina handlingar hotade lagens enhet, ja inte bara hotade, hon hade krossat lagen och nu skulle hon krossas med skärvorna av den lag hon själv brutit.

Då hände något.

En man utan rang men med auktoriteten hos den som levde lagen och visste dess gruvliga skärpa, ställde sig så, att de inte kunde nå kvinnan utan att först också fälla honom.
Han förhörde dem helt kort.
Ja det var ett förhör, man kan inte säga annat när lagen står mot sanningen.
Och sanningen talade lagens språk.
Mannen kunde inte förneka det. Han visste lika mycket som de själva och kvinnan, att här stod lagen mot människan och om lagen inte fick sin rätt skulle lagen vara orättfärdig.

Men så var det det här med rätten att döda en människa.
Jo, deras lag gav dem rätt att låta konsekvenserna bli synliga, och då skulle kvinnan dö. Inte för att de egentligen dödat henne, men för att antingen hon eller lagen måste krossas. Sten mot kropp, kropp mot sten.
Men
det fanns en annan rätt.
Och enligt den rätten måste varje domare som dömde en männsika till döden vara tillsatt av myndigheter burna av andra sorts makter än lagen.
Rätten att döda hade de inte
de som tänkt låta stenarna tala mot kvinnan.

Allt det hann de tänka medan mannen rörde sig mot dem. Tolv steg.
Och några ord.

Den som är utan synd kan väl kasta först

Vad sa han?
Vad var det han uttalade?
Hade han ställt sig på kvinnans sida mot lagen?
Gick han den väg som måste krossa honom?

Men ingen av dem kunde lyfta sin skärva av lag.
Ingen av dem.

Inte heller kvinnan.