i en existentiell dvala
svamlar jag med
abstrakta ord
allt för att rättfärdiga
någon sorts känsla
av liv

le åt mitt håll
låt mig se
att det kanske blir
vi
ett du jag inte känner
och ett jag
som kanske inte ens finns

det är inte ontet
som gör mig ond
inte språket
som gör mig till något alls

men någon gång
kanske vi
kan bli
glömma
att vi inte vet vad vi är