Hennes värld hade känts ganska trist, grå och meningslös den senaste tiden, som om något fattades.
Det var inte konstigt att hon hade haft så svårt att sova föregående kväll, det var nu för tiden mera en regel än ett undantag.
Att dagen och lektionerna varit som en dimma och att huvudet upproriskt sade ifrån, även det hade hon varit med om ett flertal gånger – men det var första gången på länge som hon faktiskt gett upp och gått hem tidigare än tänkt. Migrän, hade hon kallat det när mentorn frågat vad felet var, han hade sett tveksam ut, men godtagit det och gett henne medgivande att gå hem. Och migrän kunde inte heller vara fel att skylla på, det var ju faktiskt sant, nästan i alla fall. Hon orkade inte vara mera ingående och vända ut och in på sig själv, så det fick räcka som förklaring.
Hon hade packat ihop sina saker, lämnat skolan och traskat ut på stan för att komma till bussterminalen, men på vägen dit gått inom ICA för att köpa något att dricka. När hon väl kom fram var klockan runt halv två och till hennes besvikelse skulle ingen buss komma igen förrän kvart över. Med en suck satte hon sig ner på en av bänkarna i närheten, öppnade sin väska och tog upp boken de skulle läsa i engelska, varför inte göra något vettigt medan hon ändå väntade?
När en buss sedan dök upp steg hon på utan att riktig tänka efter, tog för givet att det var just den hon skulle med. Inte förrän bussen lämnat stan lade hon märke till att det faktiskt inte alls var den buss hon skulle tagit! Det var en helt annan, och visst, hon skulle allt komma fram till slut ändå, även om det skulle ta lite extra tid. Men just i det läget kunde hon inte tänka så långt, för när allt kom omkring var hon lättstressad och fick lätt till panik. Tankarna snurrade och hon nästintill hyperventilerade medan bussen bara körde på, precis som om inget hänt, precis som om inte en människas psyke höll på att rasa samman.
Hon försökte sansa sig, och med hjälp av de övningar hon snappat upp genom åren lyckas hon, om än bara lite. Snart upptäcker hon att bussen faktiskt än kör den vägen som den buss hon brukar ta, och tveksamt bestämmer hon sig för att hoppa av i en liten by hon känner till utanför stan för att därifrån hoppa på rätt buss. Men när hon står där vid vägen och ser hur fordonet hon just var med nu susar förbi, så blir hon åter igen mycket tveksam och nervös.
Tänk, tänk om rätt buss inte dyker upp? Tänk om hon blir kvar där resten av kvällen?! Frenetiskt försöker hon nå sin vän, som bara bor en liten bit bort, men allt hon hör är den jobbiga vänte-tonen man hör när man ringer någon som har Tre. Argt slår hon av luren, utan att ens veta vem hon egentligen är arg på. Utan att veta vad hon ska göra står hon kvar ett tag, stampar runt på stället och väntar på att hon ska komma på något annat.
Plötsligt kommer en liten pojke gående - hans hår är rött, lockigt och glänser i solen, ögonen är blå, och busiga. Han bär på en tung väska och har jackan släpande efter sig. Pojken hoppar upp på staketet bara en bit ifrån flickan och spanar ut i fjärran – och trotts att hon har väldigt svårt för att be om hjälp, och än svårare för att prata med främmande folk så harklar hon sig.
”Ursäkta.. Vet du när bussen kommer?”
Pojken granskar henne ingående, nickar lätt.
”Mh-m, tjugo i tror jag”
Hon försöker sig på ett leende,
”Tack”
Dom står där tysta en stund, sedan börjar pojken förvånansvärt prata med henne.
”Jag gillar skolan, fast jag längtar inte tills på Onsdag”
Hon känner igen det där sättet att prata på, för hon har egna yngre syskon, och med ens förstår hon att pojken vill att hon ska fråga något i stil med varför han inte gillar Onsdagar, så då gör hon det.
”Jo, för vi slutar vid tre då! Annars slutar vi alltid vid typ ett. Förra året gick vi bara till halv tre, men då fick vi vänta så länge på bussarna, så nu har dom lagt in lektion då”
Pojken såg mycket allvarlig ut medan han berättade, som om denna halvtimmen verkligen var en sådan katastrof. Inombords skrattade tjejen för sig själv, men till honom sa hon istället:
”Men en halvtimme är väl inte så farligt? Du ska se mitt schema, på måndagar går jag egentligen till fem!”
”Oj!”
Pojkens ögon var mycket stora och han såg allmänt imponerad ut.
”Vilken klass går du i, då?” fortsatte tjejen.
”Femman” svarade pojken stolt.
Jaha ja, nästan som en av mina systrar då, tänkte hon.
”Idag började älgjakten. Och min bror sköt sin första älg idag! Jag har inte pratat med honom, men med mamma och farfar och dom berättade”
”Jaså? Hur många syskon har du då?”
”Två bröder, båda är äldre än mig och jaktgalna! Hela min familj är jaktgalen, mina bröder, min pappa och min mamma lite hon också”
Solskenspojken, som hon börjat kalla honom för sig själv grimaserade.
”Är inte du jaktgalen då?”
”Nä”
”Men tänk om du blir det sedan då?”
Pojken tänkte efter, sedan skakade han bestämt på huvudet.
”Nej, jag kan inte bli jaktgalen, jag är galen i hästar! Älskar att rida, och har haft hästar hos mig sedan jag var noll år”
Pojken log och såg så lycklig ut, och först nu märkte hon hur deras samtal faktiskt kändes bra, det liksom lös upp i hela henne, och hon kände sig.. helad? Vinden kändes så frisk, trädens löv rasslade fridfullt, och det kändes som att se allt med helt nya ögon.
”Jaha, jag tycker att hästar är läskiga – själv föredrar jag råttor, har faktiskt tre själv”
Pojken ryckte till och gav ifrån sig ett äcklat ljud, det såg nästan ut som om han skulle ramla ner därifrån sin plats på staketet.
”Usch, jag gillar inte sådana djur.. sånna man har i buren. Eller jo, kaniner, men bara kaniner, inte råttor! Vi hade råttor i stallet, de var gigaaaantiiiskaaa! Men dem tog katterna, vi har tre katter. Och en gång hade vi råttor i köket, då satt vi fällor under köksbänken för mamma gillar inte råttor, det gör ingen i familjen...”
Hon bara stod där och log, road och lugnad av pojkens osammanhängande prat – lät honom hållas medan hon spanade smått efter bussen. Och efter nån minut kom den där, den röda färgen syntes långt bort där i fjärran.
”Nu är bussen snart här” Informerade hon pojken som sken upp och började packa ihop sina grejer, beredd att stiga på.
”Jag ska till min farmor och farfar, hade jag åkt med mamma hade jag kommit för sent till ridningen, dessutom får jag mat hos dem, vart ska du?”
”Hem. Jag ska hem”
”Jaha” Han nickade.
Och så stod fordonet där framför dom, det var nästan fullt och hon fick gå långt bak i den trånga och smala korridoren för att få någon plats. Även pojken hittade en plats och satte sig tillrätta på sätet framför henne. Hon tittade lite på hans lockar som skimrade så fint i solen. Ja, han var då en riktig solskenspojke! Sedan lutade­ hon sig mot rutan och suckade. Äntligen var hon rätt igen. Och som vanligt somnade hon med direkten.
Först lite innan det var dags att stiga av vaknade hon, och då hade pojken redan stigit av. Det kändes lite.. sorgligt på något sätt. Hon hade velat säga något, tackat honom, önskat honom ett fortsatt bra liv? Hon visste inte riktig vad hon ville säga. Och kanske var det bäst så.
Men en sak visste hon klart, och det var att pojken hade skänkt henne hopp och liv tillbaka, och utöver detta hade han även gett henne något att skriva om till svensknovellen som skulle vara inlämnad snart. Den första hon skrivit hade blivit så kluddig, så som det alltid blev när man blir tillbedd att skriva på kommando. Men nu, ja, nu hade hon något riktigt bra på gång.
Med lätta steg gick hon av bussen och började traska hemåt.