Fjärilen flaxade med sina vingar en, två, tre gånger och lättade från marken. Grässtrået han nyss hade lämnat svajade till innan det stannade upp och var helt blickstilla. Precis som att det lilla livet inte ens hade befunnit sig där enbart några sekunder sedan. Den stekande juni-solen spred värme och fläckade fjärilens ovansida med små runda solstrålar.
- Tack för mitt varma täcke fru Sol! pep fjärilen förtjust och fladdrade exalterat med sina rödspräckliga och spröda vingar för att visa sin uppskattning.
- Fortsätt sprida solsken på ditt lilla vis så gör jag detsamma, svarade Solen med ett strålande leende. Ett moln skymde plötsligt Solen och hela världen blev med ens mycket tristare och gråare, men den lilla fjärilen var inte orolig. Han visste att hans kamrat Solen snart skulle dyka upp igen, som han alltid gjorde.

Fjärilen flög över hus, ängar och vattendrag. Överallt där han flög så stötte han på sina många kamrater. Han hann hälsa på den mäktiga Floden, de snurriga och surrande bina och små barn som vilade ute på verandor i sina vagnar.
När fjärilen slog sig till ro under ett vikt blad på kvällen så visste han att han hade spridit solsken runt sig hela långa dagen. Precis som Solen, bara lite svagare och i en annan form.