det är tystnaden i färgerna
och de outtalade orden
det där mjuka som formar sig
och går att skräddarsy
till en verklighet
som ligger fel i tiden
men är mitt enda sätt att finna
klarhet

det är det strukturerade i kaoset
och dem som aldrig kommer att förstå
som gör att mina försök till kontakt
blir påträngande
jag är nog lite excentrisk
men det handlar varken om
psykologi, filosofi eller utopi
när jag ställer fel frågor
och ber om det där svaret
jag inte längre tror finns

det vore så lätt att kasta mig
in i den där drömmen jag har varje natt
den om mig och dig
du i din svarta lilla människokostym
som är alldeles för trång
jag gråter när jag tänker på
att du aldrig ser mig genom
dina färgade fönsterglas
och att jag aldrig ger dig chansen att
lyssna eftersom jag redan bestämt
att du är för bra för att
vilja höra

det ser ut att bli en fin dag
för mänskligheten, människor
människorna som säger att jag
intellektualiserar i mani men inte frågar
varför
när det är dem själva som lever
ut sin hysteri och kanske aldrig
ens tänker tanken