Samtal hos socialen idag.
Jag grät som ett litet barn, för jag är väll det..ett barn? Egentligen.
Jag är för liten för världen och för vuxen i sinnet, för jag är uppfostrad så.
Inrutad i att inte be om hjälp, jag är lärd, programerad.

Jag har alltid klarat mig själv så länge jag kan minnas så fan om jag det här nu, fan om jag inte orkar kämpa för mig själv den här gången.
Den här enda gången.
För dig med, lillebror min ögonsten.

Det är sexton år som har gått mamma och jag är inte din lilla flicka längre
jag var aldrig din lilla flicka.
Jag är ledsen om jag går emot allt som du står för, alla ursäkter du har lärt mig, att jag inte orkar eller vill hålla upp fasade som jag är lärd enda sen barnsben.

En anmälan kan vara skitsnack men två det sätter ord mot ord.
Dina emot mina.
Mamma jag kan se att du är så rädd att det kryper i skinnet på dig om ändå socialen kommer och tar mig.

Alla ni som säger att "såhär kan du inte ha det" , jag vill fylla era munnar med stenblock, yviga och kantiga. Ni vet inte att det är inte ett val jag gjorde utan en livstil som jag blev tillvald till.
Alla känslor kvävda i mitt rum och jag är så arg, så arg.

När jag kan utan tårar och inrutade ursäkter har jag min berättelse att berätta för de som vet och den lilla 10% som har känt precis samma sak.