Jag är inne i en ganska jobbig period just nu. Jag skulle aldrig gått på den där undersökningen hos syster Yster i alldeles för högklackat. Hon som kommer mej att tänka på devisen ”Champagne skall vara torr, kall och gratis”. Men det har jag aldrig sagt till henne. Fast sticka mej i armvecket kan hon, och champagne är säkert inte hennes cup of tea. Hälsoundersökningar är förresten inte vad de har varit. Nu för tiden behöver man inte ens ha med sig en barnmatsburk med sin urin. Sådant som min mamma var noga med. Hon hade en hel hylla med små glasburkar när de blev dags för Doktorn
.
Min Doktor har jag haft i 30 år. Förr var han en spjuver som skrattade åt mina nervösa skämt. Numer anar man en vag rörelse i högra mungipan. Som i måndags när jag sa att kunde vi inte skjutit upp det här en vecka så blodet inte skulle bli så utspätt, nu när jag festat hela helgen, ja, det var rena backanalen faktiskt. Fri sprit och taxi hem och sex hela natten. Då anande jag det där mungipe-leendet på Doktorn.

Sen var det här med kolesterolet. För högt tyckte han. Och för lågt. Det dåliga blodfettet var för högt och det braiga för lågt. Om man haft lite flyt i systemet kunde det väl ha varit tvärtom. Det var nog partajandets fel, men jag hade fått min dom: Bondsonen flaskfödd på starkmjölk ska dricka lättmjölk på livstid. Jag kände mej lite rökt, fast jag slipper sluta röka. Det klarade jag av alldeles själv för tio år sedan.

Sedan var det broschyrdags, "Livets goda sidor" hette den och handlade om vad man bör äta om man vill vara sund och snäll mot sina vener. Vener och fiender, tänkte jag fladdrigt. Hade det inte räckt med ett flygblad där det stått: ”Undvik allt som är gott”? Jag får nog bejaka min matlagningsådra, skippa feta TV-dinners och tänka mer på blodådran.

Fast det är inte bara mitt fel. Allt förbjudet finns ju överallt. Det tar en halvtimme i Hemköps saggiga fruktdisk och sen stå i kassakön. Samhällsplanerarna har missat det här med kolesterolet tydligen. Så min plan är att köra hårt fram till nästa besiktning. Jag har ju mina nio liv att förbruka. Förhoppningsvis har värdena blivit mer balanserade då och jag kan fortsätt skylla på den så kallade, av mej uppfunna, schweizerosteffekten, det som är lika med den mänskliga glömskan.