Periodvis tappar jag greppet om mig själv. Gråter för
ingenting och låter kylan växa inuti. Bär på regnmoln
under skinnet och försöker gömma stormvädret i ögonen.
Ser maktlöst på när tunga vattendroppar faller från mitt
hår, för jag är alltid morgondagens regn.

Ofta lyssnar jag på musik som fyller mina lungor med
ångest samtidigt som jag lever pausad. Jag vet ju att
byggnader ska rasa, filmer tar slut. Jag vet att glas alltid
går i bitar och allt upphör tillslut.

Sanningen är ju så förväntad, men ändå alltid lika slående.
Jag låter den skölja över mig så starkt att jag faller ihop,
krymper och blir någon utan värde. Låtsas vara modig, men
är egentligen skrämd över att bli den jag fruktar mest. Så
jag iklär mig trygga roller lika ofta som andra iklär sig
kläder. Ler och skrattar i takt för att inte avvika.

Och när mörkret faller gråter jag för alla jag svikit,
för alla som trott på mig, men mest för dem

som fortfarande gör det.