det var våren,
den innan sommaren då himlen brann


de talade
kanske till mig och
det enda jag uppfattade var
min egen ilska över orden de
likt papier maché limmade över henne
som om de inte hade en aning om skillnaden mellan
kött
blod
huvudet hårt mot en vägg

och hönsnät


det är okej om du blundar för en sekund
jag ska ingenstans

när du kommer tillbaka sitter jag alldeles säkert kvar,
i en rät vinkel med händerna i knät

en metafor av mig för oss;

”röken de andas ut,
som om de tillsammans med
nikotin
tjära
kolmonoxid
vill berätta någonting för universum,
för allt som lever i det.”

på en balkong och på asfalt
på gräs på en bänk på en sten
i år och dagar och fortsättningen
framåt
finns de kvar,
orden

i halvdold hemlighet obegränsade som vi


det är okej om du blundar i flera timmar
jag ska ingenstans
och om jag hinner somna innan jag sett mig mätt
ska jag fortsätta drömma om dig i presens,
stillbilder av kärleken på näthinnan.