Jag vill inte uppleva utan dig mer. Du med ditt tålamod, gnatar och gnetar på framåt runt runt runt. Trivsamt i den grå massan. Stearinmassan, den var flytande, stelnade och blev oformlig. Icke formad. Men ändå stöpt. Eller nått. Åsså jag då liksom. Toppar upp, dalar ner. Din tålsamhet gnatar och gnetar på mig, på mig, på känslan. Känsla av ensamhet. Ensam i tvåsamhet. Samfällighet, eller kanske en saklig överenskommelse? Jag är du är vi är. Oss. Eller nått sånt. Du med ditt tålamod. Vadå veta något om framtiden? Den kommer i vilken form den vill. Stöpt eller formad eller ihoprörd. Det gör dig inget. Gneta och gnata framåt. Jag vill ha nu. Jag och du. Larviga kärleksånger och passionerade stunder. Besök på Platzerian. Idag igår imorgon.

Tålamodet säger viskar skriker: -Lugn Ida. Låt den dära typen gneta och gnata i sin verklighet. Livet är plågsamt. Deal with it!
Och jag då ba: -Jamen alltså jag vill ju nu liksom.

Fåniga ordval. Känner mig fånig inför dig, inför mig och mina behov. Vill helst vara en sådan som dig. Tålamod. Smekandes den formade oformliga vardagen. Men jag liksom är jättekonstig känns det som (vi säger mycket "jätte" i Pite). Jag tror på lågan från tändstickan. Den som värmer upp massan och får den att flyta iväg i sin egen form över manschetterna. Och lågor är sällan byggda av sällsamt idogt gnetande och gnatande. Det är mer POW! FRÄS! och en glöd däri.

Jättehett och snabbt. Nu på en gång. Inte sen. Nu.