När jag ser tillbaka till min tid som ung
Så måste jag förbereda mig inför de tankar samt
historier som stöter till mina något
förlamade lungor

De har länge brustit ut i smärta
sedan dess har jag fördömt dem


Organen började långsamt plågas
i staden där solen inte skiner
Kommunen styrs endast av vansinne i gryningen
med seglande förnimmelser söderut

Där fann vi kärlek i skuggor
som dog i klarhet


Jag minns en tid av undantag
det var dagen då vi två reste upp solen
och lät den skina över befolkningen
därefter kunde alla finna en stillhet
En tystnad som enkelt kunde upphöras
av en kyss

Istället viskar jag inga ord intill ditt öra
i önskan av att hålla dig kvar


I efterhand har jag slutat njuta av livet
Ångern fick mig att falla splittrades till små delar
Minnet kan inte längre hantera hur himmelskt befriande
den levande känslan kan vara

Idag skulle jag gräva hundratals hål
för att bryta tystnaden

Även tusentals fler
så att du för ihop alla mina delar
och konstruerar dem norrut
till det molniga riket där du befinner dig

och kysser mig