Så det är fortfarande du och jag och en rödhake på en sommarstol. Mitt ute i novemberstormen kan jag se musiken flyga förbi som ett luftstråk, jag vet att du också kan se det men det gör mig inte mindre misstänksam för tänk om de där röda siffrorna inte slutar blinka och mitt batteri måste laddas om innan jag hunnit fram?

Jag skulle ge vad som helt för att kunna låta bli att låtsas om att du står där och ser på mig så långt bortifrån. Du hänger över mig ibland som ett gammalt sladdrigt spöke från förr och ibland är du en stark galjonsfigur på Icas parkering. Lättare vore nog att låta rödhaken sjunga sin vindmusik och inte lägga så stor vikt vid om du är där eller inte. Det är svårt ibland att inte lägga vikt. Det blir viktigt ändå. Eller är det viktlöst.

Jag har sådana planer med mitt liv som jag aldrig kommer hinna förverkliga, därför kan jag bli sittandes vid samma bord i flera år utan att göra något alls. Jag borde ju kanske börja i någon ände men är rädd att det blir fel ände och att nystanet tar slut innan jag hunnit fram till döden och jag inte har tid att börja på en ny tråd.

Släpas igenom nålsögat, den här kamelen är redan död av törst och Reinfeldt litar på sin unga blonda medarbeterska, hon kan få vinden att vända till och med hos arbetarna, kanske kommer hans parti att vara det med flest röster om flera år när han kommer kunna försörja sig som Göran Persson. För hon ångrar ingenting och det är det starkaste en kvinna kan säga högt.

Döden är här ibland. Jag ser ner på gräset där jag går medan det långsamt förvandlas till en ändlös slätt med små vindpinade torra strån som kvider i vinden, jag går här och samlar gamla ben, snart har jag hittat tillräckligt många för att ersätta mina gamla skelett med. Jag har länge längtat efter en plastgran med glitterbarr.

Så lämna mig åt mitt öde utan skam för jag har lämnat så många och jag kommer att överleva. Jag har lärt mig hur. Ibland är det svårare för den som lämnar att överleva. Inte alltid men ibland.

Det finns en röd blomma också och den ska jag sätta i mitt knapphål när jag blir gammal för jag kommer att ha på mig din kostym och skrida fram som en stolt man utan hängslen. Hatten ska jag hänga av mig hemma på den utsträckta armen till hon från hemtjänsten. Jag slår vad om att hon har en skruv lös, igår ville hon dricka vin med katten jag sade att han dricker aldrig vin han tar bara blod.

Om jag slutar skriva nu så dör jag.

Det vore en befrielse att kunna strö ut mina ben på den här stäppen bland advokater och reseledare. En kamel i öknen. Kamelben utan hopp med rosa glitterbarr finaste kamelen i hela öknen och en av de stoltaste. Det kan inte vara lätt att smyga fram till kanten utan att få hoppa ner, att vara osynlig på Icas parkering och att ständigt vilja vara högre än Eiffeltornet.

Jag har bara varit hög på skratt och snus men snuset fick mig att kräkas och skrattet fick mig att gråta någonting går ändå alltid sönder när jag tar i det och jag kan säga direkt att snus inte är bra för tandköttet men att skratt förlänger livet.

Det blir tomt på ben till slut, det är för att du börjar släppa taget viskar rödhaken. Hoppa nu annars kommer jag inte kunna fånga upp dig och du kommer krossas och födas på nytt igen och ingen kommer kunna samla ihop dina ben. Så jag lägger ifrån mig mina ögonglober på marken och äntligen kan jag le mot mörkret och så hoppar jag.