Jag är en liten havsmanet,
skummar runt likt vattnigt klet;
halvt osynlig, halvt slemmig, massa;
liksom spöklik ektoplasma.

Jag skvalpar mållöst av och an
vid vattenytan med en likadan
manet – men jag vet ej om
den märkte mig när jag stilla kom...

Vi skvalpar runt, gör ingenting;
två små blöta, oförmögna ting.
Ska jag försiktigt börja veva
mina tentakler och låtsas leva?

Trots att det ej är en hel meter
som skiljer på oss två maneter
så är det som om hela detta hav
skiljde oss åt; simmar vi i en grav?

Vi säger ingenting till varandra.
Men säg, vem ska man klandra?
Vi är två maneter; bleka spöken.
Och inte ens spöken tror på spöken;

inte ens då de stilla simmat
jämt intill en i flera timmar.
Så jag avlägsnar mig och dyker ner
under ytan, och jag ser

ett stim av fisk som rusar fram
in memoriam
av oräkneliga fiskar som i evig tid
gjord detsamma – ingen frid

för fiskar små
som inte kan förmå
att tänka på
maneter, så

de passerar, försvinner bort
in i ett blåskimrande töcken inom kort.
Jag sjunker vidare, och solens strålar
når ej längre, så mörkret målar

tjocka skuggor över en gammal val
som dykt ner hit, tyngd av kval.
En gammal lärare, en ansiktslös gud,
en leviathan med benvit hud.

I dess sida har en harpun gått in
hänger kvar, memoriam in
av oräkneliga strider
med människan i alla tider.

Mörkret är nu så svart...
så svart... så svart...
och vattnet så kallt
och mitt sinne tusenfalt

gånger tyngre av allt vatten som
skiljer mig från ljuset, och bakom
den mörka ridån; vad väntar där?
En ännu mörkare, kallare sfär?

Så når jag botten, och jag ser
en håla i marken där (om inte fler)
åtta enorma tentakler sticker ut
och förenas i en näbblik, blodig trut.

En bottensimmare stryker så förbi
och ser ej den väntande Döden, är sedan länge fri
från synens intryck efter ett liv här nere
där enda lagen är ”aut mori, aut vicere”.

Döden tar sitt grepp och drar så in
sitt offer, slukar det, och min
tanke är att så
är Döden; liderlig och rå.

Jag glider undan
full av förundran
över bottenlivets karaktär.
Är allting bara mörker här?

Eller? Ser jag ett ljus?
Jag fylls av ett rus;
jo visst, där borta, ett litet ljus!
Aldrig har jag känt ett sådant rus!

Så snabbt jag kan så simmar jag
mot ljuset, och efter ett litet tag
så kan jag se någon sorts ruin
och i ett fönster, rött som vin,

ett sken! Ett ljus! Försiktigt så
kikar jag in, och därinne på
en piedestal: en skimrande sten –
röd och rund, alldeles len.

Förundrat ser jag hur
stenen – på ruinens mur –
målar tavlor, och hur jag,
som förut varit så spöklikt vag,

fylls av kraft och energi,
får en form, och inuti
min kropp så dansar stenens eld
och jag – förr så lågmäld –

kan inte låta bli: jag tar
tag med tentaklerna och jag far
runt i rummet som en massa
halvt av eld, halvt Thalassa!

Trött, men lycklig, tar jag farväl
av stenen och det ljus som klär
den mörkaste platsen på Jorden
med skönhet bortom de orden

som jag, en enkel manet,
kan hantera. Och med det
simmar jag åter upp
mot ljuset, och med ett gupp

bryter jag igenom ytan, efter att
åter ha simmat genom den natt
som evigt skymmer;
valar som av bekymmer

tyngts ner, och monster
som med sluga konster
fångar in och slukar
de blinda som på botten hukar.

Se! Under mig: ett stim
som (liksom ord på rim)
böljar fram som en enda
med ögon som är ständigt spända.

Och jag: en liten havsmanet,
som skummar runt likt vattnigt klet;
halvt osynlig, halvt slemmig, massa;
liksom spöklik ektoplasma.

Och bredvid mig: en likadan
manet, som gungar av och an.
Jag närmar mig och snart dansar vi
tillsammans i detta vårt ”eau de vie”.