När jag ser dig numera tänker jag bara på dimman
som ligger där, lindad kring dina axlar,
som döljer,
som hindrar mig se dig därbakom
se hur du upplöses,
förtvinar,
förmultnar,
när allt som jag trodde var du
förvittrar i slöjor
som en trollkarls ljusglittrande
sprakande
illusioner

Fast mer som på riktigt...

Egentligen är det förstås inte så
det vet vi båda.
Det finns inga magiker,
inga fakirer med eld,
bara jag.
Och det enda som finns där
förutom det,
mitt smygande,
tryckande,
vansinnesmörker:

Du är lycklig...