Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I can't tell you how it really is

Man ligger i sängen,
släcker lampan och lägger sig mot väggen,
väntar,
väntar på att medicinen ska värka,
så man kan sova.

Men det börjar aldrig värka,
oron gräppar tag i mig,
ett stadigt,hårt gräpp.
Jag måste vända mig utåt,
ser en man med kniv,
hugga mot mig!
Skriker allt vad jag kan,
tänder ljuset,
och tar skydd,
gör allt för att han inte ska träffa mig.
Jag sparkar,slåss,
skriker och gapar,
varför hör ingen mig?

Mamma rusar in,
jag ligger på golvet,
blödande,
han hoppade ut ur fönstret,
hon bara tittar på mig.
Jag försöker säga att hon ska hjälpa mig!
Men får inte fram ett ord,
smärtan i kroppen gör så ont,
hon faller ner på golvet,
och börjar gråta.
Sedan lyfter hon sig,
och går.

Vad är det med dig?! HJÄLP MIG?! JAG BLÖDER! JAG BLEV KNIVHUGGEN!

Hon vänder sig om,
suckar och börjar gråta lite mer,
''Hanna det var bara...en ..dröm''

MAMMA SLUTA! DU SER VÄL ATT JAG BLÖDER ELLER!??!?!

Medans vi står där och bråkar,
rinner blodet ur mig,
det slocknar för ögonen,
och sedan minns jag inget mer.


Jag vaknar upp i ett rum med vita väggar,
det är suddigt,och jag hör mammas röst.
Vet inte vad hon säger.
Jag känner efter såret,
men det finns inte där.
Sedan börjar det klarna upp,
suck.
På psyket,
igen.




Fri vers av Smurfeeeen
Läst 375 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-11-05 09:29



Bookmark and Share


  Knickedick
Uschianemej, skönt att man slipper dessa kval. Har ju tillräckligt med att ta itu med det som existerar i verkligheten
2010-11-29
  > Nästa text
< Föregående

Smurfeeeen
Smurfeeeen