Ni vet, där bortom avskrapets marker
vidare bortom stadens akademi.
När ni gått förbi civilisationens prydfulla stadsparker
och studenternas glada livsmelodi.

När ni hälsat på traktens utländska uvar
av rädsla för att betraktas som galt.
När ni rynkat på näsan åt vitt byke
och förargats över studenternas käcka gestalt.

När ni tagit er förbi livets bryska drillvakter
stiger ni in i Lyckolandet med gracila kliv
av sefyrens stöd, i sagolika skogstrakter.
Ett skogsrå för er spinner drömmarnas alternativ.

Grästes härliga hårsvall smeker era lemmar
Myllan tränger sig in i er själ
Skogen er sinnesvärld förblindar, översvämmar
dess skönhet kan bli er sällhet och ert farväl.

För här er stigen trängre, snårig och sly
Mossan lägger sig tjock på moralens röst
Vittrorna vet att hjärtat är tungt som bly,
kan förföra, förleda, denna nyckfulla höst.

Men följer ni det ridderliga rådjurets spår
och lyssnar på den vilsamma vargens visa,
behöver inte er väg vara bedräglig, svår.
Skogsackorden vill spela att era val är precisa.

Vid den mörka bäcken kan ni badda er bild
låta vattnet skölja era laster, er skam
låta källans glimmergrus polera er len och mild
låta lutas tillbaka mot trädens stabilt skyddande stam.

Finner ni den ståtliga stenens styrka och mystik
under källvattnets rapid rinnande vatten
kan ni höra all världens visdom och poetik
i den illusoriskt isande novembernatten.

För vid detta rum stiger ni rakt in i Lyckolandet,
där stjärnor faller och regnbågen slutar.
Här finner ni det givna sambandet
i alltet, bland kärlekens omhuldande knutar.