Skruttiga överluckor mot solgångarna
skulle jag gnaga på även om det aldrig kom
några änglar ur musiken.
Inte ens om den ljöd bättre än att mitt öra kunde ignorera lukterna
av högmod.
Dy, lera och gyttja.
Smuts är det svarta som rinner.
Men ändå är det precis den mina vätskor försöker efterlikna
om dagarna. Alla försök att bli en genuin blomma, att provocera gudarna är bara att
födas lite till

Brutala kanaler av övermod färgar sinnena
med brunt blod
allt blod är blandade färger av murslevar som rör sig sakta i smet av vissna blommor och gamla fotografier.
Trots allt är jag ytterligare en människa
ett ideal i dagligheten
Jag försöker endast kryssa mig fram mellan trädtopparna.
Min ryggrad parodierar älvorna i sin fåfänga fullkomliga sällskapsdans.
Men brutna kvistar som fötterna vilade mot i ett annat liv kan knappast rädda mig från
hundarna som fittorna aldrig lyckats omsluta.
Skulle duschas om bara äpplena inte varit övermogna och tåget redan hade gått.
Ytterligare ett påfund av djävlarna under molnen. Dom som visserligen aldrig lyckas måla himlen brun.
Bara nästan. Bara så att det nästan precis förstör allt jag hoppats på
Alltså måste jag blöda, men slutar inte tro

Skav av alla knogar mot glasskärvorna som inte kan smälta
och unna dig lite ro
i den hermetiska matrisen av overklighet som alltid är tavlan vi målar.
Tillsammans skall vi äntra alla bryggor med den nya sanningen
om grusbilarna som sköljde över allt det gamla.
Det gamla som gråter under den nytorkade betongen

knektar som jag
knegar fruktlöst
Vi kommer gråta oss genom oändligheten.
och aldrig sluta torka.