Det blir aldrig längre
mina ben tar fart
rytmiskt rör sig min kropp
andhämtningen jämn

Som om allting stannat
passerar revy
har jag sprungit
ensam
lyssnandes till steg och andetag

Fåglarnas sång
och tranors sällsamma läte genomtränger
fäster sig inom mig
min kropp rör sig i takt med skogens djur
längsmed en enslig väg

En medvetenhet om mig själv tränger igenom
hela mitt jag renas med varje steg som nu
känns och bedövar
belönar när jag sprungit den långa milen

Skönt utmattad
hemma.