Vid tinningen ser jag din puls slå
när Du säger inget rör Dig alls mer då
och jag säger igen, Min Vän...

Hur kan Du svara så... .. .

När mitt hjärta fortfarande hör det, som
en gång var mitt allt, min tröst
Din inre röst!

Det var Du, som väckte min törst!

Med ett ord kunde Du få mig i sving
som ingenting, även om jag var trött.

Det var, som om lätta sommarmoln
svingade sig över ängen, som om en
folkviseton kom med i svängen
och det Du sagt
blev till den ständiga glädjerefrängen!

Vad jag ber om nu Du:
Det är att få komma till sans och förnuft
för nu börjar det att bli alltför tufft...
Men Du, nu tappar jag all luft...