Mandelblomsträdet kan, som ingen annat träd
avgrundens botten. Långt dit ner når hennes
rötter. Men nu känns där trångt! Någon fiskar
efter något i hennes revir i mörkret...

Hon har blivit klämd! Någon har trängt sig på...
Som vill ta hennes plats! Hon vill ha hämnd!
Hon ser sig omkring. Två gröna saker har stuckit upp!
En står på hennes vänstra sida, den andra på hennes
högra sida. Och hon tänker då inte lida...

Av bladverket förstår hon vilka de är. Just de, som är av
värsta sorten, deras rötter gräver ner och in sig överallt
en del säger de kan växa igenom sten. Och tar man bort
en rot, sticker en ny bara upp någon annanstans och
deras blad är, som vassa nålar. De är gröna året om!
De måste var fejkade...

Men de skall inte få någon chans, att ta över hennes
utrymme här... Hon, som hade bestämt träff med
Blå Vinge! Hur skall han hitta henne nu? När de två
busbuskarna klämmer ihop sig så runtomkring henne
och de sticks också!

Hon kan knappt andas och där är han...

Han ser henne inte, hon ser hur han letar. Ju mer
han tittar åt hennes håll desto mer lutar sig julekarna
emot henne, hänger sig över henne. Hon känner hur
hennes blommor, som han bara älskar börjar trasas
i sönder av deras djävulska sticksiga pansarblad!

Då kommer hon ihåg gömman i stammen, där ligger
ju nyspulvret, som Guldregnet gav henne innan hon
flyttade in på grannens tomt. Snabbt, som attan
grabbar hon tag i det med sin rivigaste gren.
Strör det åt vänster och åt höger över de uppstickande
julekarna och de blir alldeles gulprickiga!
Verkligen snyggt!

Hon, liksom julekarna försvinner i dammolnet...

Till hennes glädje börjar julekarna att nysa och får sådana
konvulsioner att bladen ramlar av och av allt nysande
blåses sedan löven bort. Och med sina rötter drar hon
sen ner det, som är kvar av dem till djupens slamsjöar...

När rökridåerna efter nyspulvret har lagt sig upptäcker
hon Blå Vinge fladdrande framför sig och han
säger: -Vilken dimma du drabbades av hade den
inte försvunnit hade jag aldrig sett dig! Hur kunde
den försvinna så fort och likaså de nålvassa
sakerna, som stod här nyss vart tog de vägen?
Men skulle kunna tro att du gjort något hyss...

Men vilka hullingar de hade på sina blad. Jag aktade
mig noga för dem. Jag har sett många av mina nära och
kära stå, som om de vore levande, men de är döda, upp-
radade i askar med nålar igenom sina kroppar. Så bara
jag ser en nål får jag mardrömmar och ryser...

-Oh nej, svarade hon, inte gör jag några hyss!
Jag använde bara mina fötter, de är så bra på att dra!
-Va, sa han, du har väl inga fötter...
-Nej det har jag ju inte, jag bara skojar...
Jag drog ner dem med mina rötter...

Men du, det du berättade vad, som hade hänt med dina
kära är ju fruktansvärt. Men de banditerna, som gör så,
de skall vi väl ta fast, jag har kvar mer nyspulver...